På Martinas och Isabells begäran har jag nu skaffat mig en blogg,
så att de kan hålla reda på vad jag gör nere i Småland.
Jag har flyttat från lilla Vilhelmina till ännu mindre Kosta. Även om Kosta är mindre så vet väl de flesta var Kosta ligger, eftersom jag antar att många hört talas om Kosta Boda. Här är jag alltså, i lilla Kosta, och går en KY-utbildning i glashantverk. Jag ska lära mig att blåsa glas!

Hittills trivs jag faktiskt riktigt bra här. Det var värre att flytta till Lycksele och gå skola där i tre år, än vad det var att flytta hit. Från Vilhelmina till Lycksele är det 12 mil, från Vilhelmina till Kosta är det över 100 mil. Jag kom hit till Kosta för två veckor och en dag sedan. Jag bor på ett elevhem för gymnasieelever, men även KY-elever som har väldigt långt hem får bo här. Här bor jag alltså i en lägenhet med en annan tjej. Vi har varsitt rum med delar kök, toa och hall.
På gården växer äppel- och päronträd. Päronen är inte mogna och äpplena tycker även maskarna om. Lyckades få ett äpple med en mask i. Inte så trevligt må jag säga.

På skolan har vi fått ta an till spik (fånga upp glaset ur ugnen på en lång järnpinne), göra glasdroppar, göra en navel, ge fot, punktla och provat på att blästra. Detta är alltså inte avancerade saker, även om det är svårt nu i början. Jag kan inte förklara vad allting är, för jag vet inte hur jag ska förklara. Vi har även fått börja lite smått med glashistoria och företagsekonomi (inte min favorit).

Jag har lärt känna några få personer. Min klass är helt okej, de flesta är äldre än mig men jag tror att vi är tre eller fyra stycken som är födda 90. Trivs bäst med en tjej i min klass som heter Emma, känns som om vi är ganska lugna båda två. Även några stycken ur KY-tvåan (fördjupningskursen).

Just nu sitter jag hemma på sängen (otroligt hemsk säng! Alldeles för mjuk!) och dricker té. Har sovmorgon till 12.25, då ska vi vara i hyttan och göra punktlar tror jag. Är lite nervös.

Drömde inatt att jag blivit diagnosterad med cancer, jag skulle dö inom bara någon/några veckor. Det hölls avskedskalas för mig. Jag grät och grät, för att jag skulle sakna alla så mycket. Storasyster och systerdotter hade inte möjlighet att komma och det var så hemskt att ta avsked över telefonen. Min morbror kramade mig så mycket och min bror sa att han älskade mig flera gånger. Jag ringde min kompis Julia och hon visste inte om att jag var sjuk, jag var tvungen att berätta det och så visade det sig att även hon var sjuk (i vad minns jag inte). Det var en väldigt känsloladdad dröm i varje fall. Saknar alla nu, alla som kom för att ta farväl av mig.

Men nu tänker jag dricka mitt té och läsa lite ur Alkemisten.
Ciao